HEAVY AS THE HEART
moment:teater / Enskede
Klicka här för att se arrangörens nuvarande evenemang.
Med growl, elgitarr, häxkonst och humor bjuder Heavy as the Heart in till en performativ, personlig och suggestiv seans på moments lilla scen – en seans som strävar genom mörkret mot ljuset och den pånyttfödelse vi alla någon gång längtar efter.
”Så lyckas Josefin Ankarberg förmedla en personligt förankrad och samtidigt allmängiltigt feministisk monolog som även engagerar publiken i growlad allsång.” — DN
”Allt det litet spretiga har i själva verket rört sig mot det allra värsta, det som hände när Josefin var tolv år. Och till sist får vi höra musik som verkligen går in i det såriga, uttrycker det rakt ut, inte bara försöker glömma och plåstra över. Det blir väldigt starkt. Föreställningen är mer än 100 minuter lång, och Josefin Ankarberg tar tid på sig. Just långsamheten blir i sig ett feministiskt statement. Det här är hennes show. Så värd att ta del av.” — SvD
”Jag säger bara waow så dj-a bra, blev helt tagen. Så starkt och sant.” — Tidningen Socialpolitik
Utifrån egna erfarenheter drar Josefin Ankarberg paralleller ända bak till den första häxan i litteraturen, Kirke, och iklär sig rollen som gudinnan som skickade Odysses till dödsrikets portar för att genom blodsoffer locka fram de döda. Josefin kommer berätta om hur hon som 14-åring blev förälskad i en glamrockare som gjorde slut efter 3 månader men lämnade henne med en livslång kärlek till hårdrock och om hur hon som 15-åring med svarta kläder och vitt smink satt inlåst på skolans toalett medan killar sparkade på dörren och skrek att hon var en häxa.
Hon kommer spela så det dånar på moments lilla scen och tillsammans med publiken growla ur hjärtat.
För scenografin står installations- och videokonstnären Anna-Karin Rasmusson som med lager på lager av videokonst och köttsliga målarfärger skapar ett säreget, pulserande universum. Den nyskrivna musiken står black metal-musikern Veronica V-kaos Setterhall för.
KIRKE/JOSEFIN
Flickan, får jag kalla henne flickan eller är flicka i sig ett förminskande ord? Jag kallar henne flicka för tjej låter så slarvigt nästan sjavigt och inte alls så värdigt så som jag vill beskriva henne. Och kvinna är hon inte än, även om hon gjort nästan allt en kvinna förväntas göra, sett mer än en flicka egentligen borde se. Hon är vitsminkad på kinderna och mörk runt ögonen och på läpparna.
Hon är 14 år men också 1400 år och 2140 år, hon är evig liksom motståndet hon möter i form av andras blickar och sitt eget tvivel är evigt. Hon har sminkat sorg och ilska i sitt ansikte och hon ser att det skrämmer dem, men de säger inte det. De säger att hon ser sur ut.
……
Den mörka musiken, när kom den in i mitt liv? När hittade jag soundtracket som skulle hålla mig sällskap i några av mina ledsammaste år, alla kassetterna på bussar och tåg, musiken som den konstiga kompisen ingen annan förstod sig på, musiken som geist och tröst. Jag har spelat i flera band, men alltid ihop med killar och alltid med mig på sång. Jag vågade aldrig ta upp en gitarr själv, kändes aldrig som att vi hörde ihop. Fast jag älskade ljudet av den så fort jag förstod vad det var jag hörde. Gnisslet, slajdet, plockandet och böjandet av strängarna, distet och dånandet från förstärkarna.
—————–
Manus, regi och medverkan: Josefin Ankarberg
Scenografi och video: Anna Karin Rasmusson
Musik: Veronica V-Kaos Setterhall
Ljus: Joel Dannerup
Dramaturg: Amanda Fromell
Grafisk design: Lisen Haglund ”Nattskiftet”
Foto: Carla Orrego Veliz
Producent: Birgitta Linder
Röstcoach: David Åkesson
Speltid: 1 timme och 40 minuter
OBS! Föreställningen innehåller höga ljud samt sekvenser med stroboskop, rökmaskin och visst mått av rökelser.
DET EFTERFÖLJANDE SAMTALET 12 JANUARI ÄR INSTÄLLT PGA SJUKDOM. FÖRESTÄLLNINGEN SPELAS ENLIGT PLAN.