Drogögon mitt i ansiktet
Teater Reflex / Kärrtorp
Kajsa fyller 30 år och det är dukat till fest. Släkt och vänner är inbjudna. Mamma, pappa, far- och morföräldrar under samma tak som mer jämnåriga bekanta.
I hallen står Kajsas pojkvän och hälsar gästerna välkomna. Kaffe och avec finns på ett avsett bord och alla väntar på tårtan.
Men mitt i alla festligheter har en annan, objuden gäst letat sig in på festen. Först bara som en pust från balkongen. Senare i form av upprepade, snabba besök till toaletten. Det smusslas, tisslas och tasslas. Mitt bland mormödrar, fnissiga tal, och salongsberusade föräldrar passas diskret diverse påsar med tveksamt innehåll. Och trots alla ansatser att tona ner det hela så står det snart helt klart vad som pågår i lägenhetens alla skrymslen och vrår.
Det förekommer droger på festen.
I Sverige har samtalet om droger ebbat ut i två ställningstaganden. För eller emot. Legalisera eller straffa hårt. Samtalet ligger allt som oftast på de som säljer. Vi vill rikta om kikaren och fokusera på den andra delen. De som köper. Vilka är de? Var finns de? Och varför brukar de droger? Vi menar att bilden av en knarkare som en enbart utslagen, förlorad individ är missvisande.
Vi vill ställa frågan om vart är knarkandet egentligen på väg och prata om erfarenheter och känslor utan att döma. För sanningen är väl ändå att alla, i någon utsträckning, berusar sig och har så gjort sen vi började gå på två ben.
Spångs Orkester har skrivit en pjäs om det samhälle vi upplever att ingen pratar om. Ett samhälle där droger finns överallt. I alla rum.
Men bara de i förorten får skulden och ansvaret. Vi lägger allt vårt fokus på de som säljer men är inte i samma utsträckning på de som köper.
Med den här föreställningen vill vi prata om köparen.
Vår devis är att berätta om ett litet fenomen för att belysa ett större.
I ”Drogögon mitt i ansiktet” har vi valt att fokusera på medelklassens knarkande och hur vi inte pratar om det. Kanske är det det farligaste. Vårt kollektiva ignorerande.
”I våldets Sverige så får hederliga medborgare flytta åt sidan. I rädsla för att vara nästa som drabbas av våldsverkaren, med vapen i hand, med drogögon mitt i ansiktet, så vet vi inte vad den här personen är kapabel att göra” - Fredrik Reinfeldt, Almedalen, 2007
Regi: Maja Frykberg Andersson och Rasmus Gisby
Medverkande: Hjalmar Wide, Erik Karlsson Jeansson, Max Nilén, Kathryn Le roux, Daniel Ohlsson, Katja Lobas, Maja Frykberg Andersson, Rasmus Gisby, Ebba Alexandrie Filip Fransson och Folkensemblen
Folkensemblen: Agnetha Edberg- Menor, Alesia Panibrattjenko, Ann Besmanoff, Ellen Gustafsson, Ia Dahlbacka, Johnny Söderberg, Panagiotes Mousikides, Sofia Hjort och Susanne Wiklund
Koreografi: Jenny Salomonsen
Scenografi: Greta Weibull
Ljuddesign: Robert “Printa” Larsson
Ljusdesign: Joel Dannerup
Kostym: Sera Cederberg
Grafisk design: Jakob Ståleker Spenner
Producent: Spångs Orkester
Manus: Rasmus Gisby, Hjalmar Wide och Maja Frykberg Andersson
Premiär den 28 januari på Teater Reflex, Kärrtorpsplan 14